Söndagsgips
Det här har vi använt idag, för att göra så här:
Vilket alla kan se är att spackla hörn.
Men inte bara hörn har spacklats, utan i stort sett allt som skall spacklas i vardagsrummet är nu spacklat en gång. Det är lite kvar, men det kommer att bli klart i morgon. Det som mer har skett är att vi spikat hörnplåtar på alla gipsade ytterhörn och fått en antydan om hur öppningen mellan kök och vardagsrum kommer att se ut.
Hörnplåt påspikat på vardagsrumslådan.
Öppningen mellan kök och vardagsrum.
Wow.
En sån fascinerande värld av spackel det finns där ute...
Ja, skojja inte. Masssor av intressant spackel att spana in.
Borde inte någon skriva en sång om spackel egentligen?
Här kommer den:
En spackelgubbe, här bor i staden
Han spacklar ytor, mest hela dagen
Han spacklar väggar, han spacklar taaaaaaak
han spacklar allt utom sin egen bak!
Något lånad melodi och textidé kanske... (och mer en sång om spackling än om spackel)
Nytt försök i diktform:
Ode till spackel!
Spackel, detta snorets vän,
denna utjämnande massa.
Vad vore vår vägg utan den,
hur såg våra tak ut då; kassa?
Olika sorter till olika behov,
alltid något vi finner som passa.
Köp den i affären, utan rov,
smeta upp den på väggen, en massa.
Väggen blir slät,
av dammet du hostar en massa.
Var det en hyllnigskör som lät?
Hälsad välkommen, o du utjämnande massa!
Aaaaw!
Du gjorde det verkligen!
Jag vet att poesi ska vara svårt, självupplevt och suggestivt. Men... snorets vän?
ja, snorets vän, det är precis vad det är. det är en symbios, man spacklar, och när man sedan slipar spacklet så blandas dammet med snor och blir åter spackel. det är fantastiskt.
eller äckligt...
